Hopp om framtiden

Det är minst sagt inspirerande att få förmånen att lyssna på vår statsminister. Nu senast idag i Västervik, och det är inte varje dag vi har sådant celebert besök. Men Fredrik Reinfeldt är också en ganska vanlig man, som är jordnära utan distans till verkligheten och vardagliga bekymmer. Det är alldeles tydligt att statsministern har en klar bild av verkliga problem för verkliga människor. En tydlig analys av vilka utmaningar vi står inför på kort och på lång sikt, till detta hör att han också har en tydlig politik för att möta dessa utmaningar.

Det har inte minst visat sig under innevarande mandatperiod, ett tydligt trendbrott har skett och en ny inriktning har inletts för Sverige. Allt mer visar det sig att det är rätt väg och att kursen inte kan läggas om. Det finns snart inte ett enda trovärdigt argument kvar från den allt mer desperata oppositionen, allt mer liknar de narrar och gycklare längs kanten på den utlagda vägen för framgångslandet Sverige. F*N trot men opinionsundersökningarna visar nog trots allt på en viss logik.

Låt oss närmare titta på några utvärderingar och rapporter, i senare inlägg som stärker min tes....

Skam den som ger sig

Det gör sig inte självt att vårda en blogg, det har blivit mig tydligt. Alldeles lätt är det inte att kombinera hantverksyrket med teknologiska apparater för textredigering i ena handen och hammaren i den andra. Administrativa bördor i konkurrens med en stor familj med buspojkar på fritiden. Utrymme skulle funnits att likt somliga kollegor ägna sig åt denna förträffliga aktivitet under alla politiska uppdrag, men därtill har jag varit allt för aktiv i debatten under dessa forum.
Nåväl, skam den som ger sig, Rom byggdes inte på en dag, det tar tid att lära en gammal hund att sitta. Uttryck som kanske kan användas i sammanhanget för att gjuta in nytt mod i de alltigenom ärliga avsikterna, när det gäller att deklarera mina åsikter och analyser om aktuella samhällsfrågor och debatter. Ger därför mig själv en ny chans att föra fram mitt budskap.

En ny dag en omtumlande dag

Vaknar upp till en ny dag, den här gången som potentiell riksdagsman. Hur stort är det? Jag vet inte om det sjunkit in än, men det känns overkligt. Naturligtvis fantastiskt roligt och inspirerande, men också lite skrämmande. Så där som när man skulle börja skolan, men på en annan nivå. Igår gick alltså nomineringsstämman av stapeln, en mycket spännande tillställning där delegaterna verkligen fick avgöra utgången. Efter de nio föreslagna toppkandidaternas presentationer röstades en kandidat fram på varje plats på valsedeln, jag hamnade på andra plats. Jag är mycket stolt och rörd över det resultatet, även om jag känner för Eva som hamnade på tredje plats. Eva är riksdagsledamot idag och jag har den största respekt för henne, det blir tufft för mig att leva upp till det arbete hon gör.
Naturligtvis finns också chansen för alla på valsedeln att bli inkryssade med en bra personvalskampanj, och jag hoppas på många personvalskampanjer. Chansen finns då att vi lyckas få tre mandat, vi behöver i så fall öka rejält, men chansen finns.

Det här är startskottet på valrörelsen, jag känner mig inspirerad!

Ett förnuftigt beslut

Jag känner mig stolt över att ha deltagit i beslutet om försäljning av fastigheten som inrymmer Gamleby Bowlinghall tillika idrottshall. Stolt för att jag deltagit i ett beslut som möjliggör en utveckling och expansion för dessa duktiga bowlingentreprenörer. Detta som kan tyckas vara en självklarhet, är tydligen inte en självklarhet för alla. Det var många från oppositionen som motsatte sig detta beslut. Det är föga förvånande att det ånyo uppkommer idéer om att det offentliga skulle vara en bättre aktör på marknaden än den enskilde entreprenören. Men i det här fallet är det bevisligen inte så, det är inte mer än något år sedan som bowlinghallen var nedläggningshotad, under kommunens regi. Nu är det en blomstrande verksamhet som behöver expandera. Det ter sig då uppenbart att bistå med beslut som möjliggör detta. Stora investeringar måste göras, vilket innebär en viss risk naturligtvis. Det är bra att kommunen inte tar den risken, varför en försäljning av fastigheten är naturlig, och att entreprenören själv tar denna risk. Men vad händer med idrottshallen då? Den behöver kommunen fortsatt använda. Avtalet innebär att kommunen får förmånen att hyra denna lokal till samma kostnad som kommunen haft fram till nu, det vill säga till självkostnadspris. Hyreskontrakt är skrivet för 10 år framåt och baserat i huvudsak på dagens kostnader, vilket också innebär låg risk för kommunen och skattebetalarna. Dessutom påtar sig köparen ansvaret för att lokalen renoveras, vilket innebär ganska omfattande renoveringar. Underhållet är något som kommunen under sin tid som ägare låtit bli eftersatt, nu kommer renoveringarna att bli av och det har köparen påtagit sig ansvaret för. Kommunen ersätter detta till ett schablonbelopp, vilket inte är några konstigheter. Underhåll är inte något som bara den som äger sin fastighet betalar, det är alltid inbegripet i hyran för alla hyresgäster och är något fullständigt naturligt. Kommunen hade betalat detta även om de behållit fastigheten, fast då hade man dessutom tvingats finansiera det, med riskerna som det innebär. Summa summarum av detta avtal är att entreprenören får förutsättningar för att utveckla och expandera. Kommunen får tillgång till de lokaler man behöver, som dessutom underhålls på ett bra sätt, till samma kostnad de har idag för lokalerna men med lägre risk de närmaste 10 åren. Skattebetalarna får således frigjorda resurser för kärnverksamhet, arbetstillfällen kommer att skapas inför renovering, under renovering och efter renovering av lokalerna. Flera anställningar är planerade i den fortsatta verksamheten. Därför är jag stolt över att ha varit delaktig i ett förnuftigt beslut.

"Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Jörgen"

Ja, så var man då äntligen igång då! Det har uppmanats och förklarats hur bra och vilken genomslagskraft bloggandet kan ha. Speciellt för den som är politiker, vilken vikt det har för att få ut sitt budskap. Kanske är det så? En sak är säker det är definitivt inte någon som hör mig eller bryr sig om mina åsikter när jag står på ett tak och snickrar. Nu finns åtminstone chansen till att nå fram till någon, eventuellt också få lite respons och feedback. Det måste vara fantastiskt, att vem som helst utifrån de djupaste skogarna plötsligt har möjligheten att göra sin röst hörd. Vem kunde trott det för 20 år sedan, då begränsade sig åsiktsspridandet till byggbaracken. Det ska dock göras klart i medvetandet att "bloggandet" har blivit väldigt stort och att nå ut i bruset inte kan vara det lättaste, men verktyget finns och nu är det upp till var och en. Det är klart att det är demokratiskt, eller?